Utifrån valspråket ”Att rasta är att rosta” skapade Längman sin förmögenhet.
Under första hälften av 1800-talet var Erik Johan Längman verksam som affärsman i Finland och Sverige. Han handlade med tjära, pälsverk, spannmål, smör och fisk. Efter ett par konkurser började han investera i den växande sågverksindustrin. Han var framgångsrik och höll högt tempo i sina affärer. Längman verkade i flera europeiska länder.
Längman skapade sig en stor förmögenhet. I hans testamente från 1863 framgår det att behållningen var 320 000 silverrubler. Förmögenheten donerades till utveckling av norra Sverige och Finland, med föreskriften att donationen inte genast skulle tas i bruk utan i stället förräntas. Villkoren i testamentet var snåriga och de svenska fonderna förblev orörda i nästan 100 år. Riksdagen tog upp frågan och inrättade 1959 Längmanska företagarfonden med Norrbotten som prioriterat område.
Pengarna ska enligt stadgarna främst beviljas till projekt som främjar företagsamhet i vid bemärkelse och gynna gemensamma intressen inom småindustri, hantverk, slöjd, jordbruk, skogsbruk och fiske. Stadgarna tolkas nu enligt modern näringslivsstruktur och i begreppet småindustri kan många av de nya företagen inom exempelvis information och teknik inrymmas. Styrelsen tolkar projektens nytta för gemensamma intressen utifrån lokala, regionala och branschmässiga förutsättningar.